Hur det gick...

publicerat i Allmänt, Livet som pågår...;
 
Jag ska ju såklart uppdatera er på hur det gick med kuratorssamtalet på hälsocentralen. Någon av er berättade i en kommentar att ni hade prövat detta och att ni upplevde att den ni pratat med kanske inte riktigt förstod situationen. Precis så kände jag också. Hon var jättebra att prata med och lyssnade och försökte sätta sig in i min situation. Men fokus hamnade dels på att jag skulle beskriva hela mitt liv och svara på praktiska frågor kring IVF för att hon skulle förstå.Så det blev inte av att jag bokade något nytt samtal. Förstår absolut varför detta samtal såg ut som det gjorde men jag kände inga större förhoppningar kring att hon kommer att kunna förstå detta.
 
Jag tog upp detta med min läkare då vi besökte IVF-kliniken för uppföljning för 2 veckor sedan. Hon tipsade om kvinnoklinikens kuratorer, så jag ska försöka få tag på dem för att höra om vi kan få komma dit. På IVF-kliniken fanns bara en psykolog som jag främst förstod utredde donatorerna och pratar med par inför att ta emot donation, så hon kunde inte hjälpa.
 
Är inte det lite konstigt att det inte finns kuratorer på alla IVF-kliniker och att inte alla par erbjuds stöttande samtal där? Tror inte någon tycker att detta är en lättsam resa? Det finns ju kuratorer kopplade till de flesta andra avdelningar på sjukhuset. I alla fall så länge man genomgår de landstingsfinansierade försöken tycker jag att det borde erbjudas samtalsstöd. Detta blir ju en livskris som jag tänker kan leda till psykisk ohälsa och därmed stora samhällskostnader på sikt.
 

Utanför bubblan...

publicerat i Allmänt, Livet som pågår...;
 
 
Hej igen! Jag ber om ursäkt till er som fortsatt kika in här trots fantastiskt dålig uppdatering. Efter det negativa beskedet om att vårt tredje IVF-försök inte lyckats var jag bara tvungen att få kliva ut ur IVF-bubblan och leva det "vanliga livet" en stund. Kan ni också känna så ibland? Att man går in och ur en bubbla?
 
Jag jobbar inom skolan och har passat på att ta ledigt slutet av denna vecka då eleverna ändå inte är på plats. Jag sitter därför nu ensam hemma i soffan (hör inte till vanligheten) och funderar på hur jag ska avnjuta denna dag. Det får nog bli en promenad i snön (!!!) som äntligen kommit, många koppar te och kanske ett bad! Ser också fram emot att hinna sortera mina tankar och känslor - jag behöver oftast komma ner i varv för att kunna göra det.
 
Förstår att ni är några som funderar hur vi går vidare med vår IVF-resa också. Just nu kan jag bara säga att vi tagit ett litet uppehåll. Jag var helt inställd på att starta nästa försök inom ett par veckor men min kloka man propsade på återhämtning. Så så får det bli. Vi kommer att göra nästa försök efter årsskiftet och fokuserar nu på återhämtning, att hitta en hållbar livsstil och njuta av den underbara tid som väntar i december.
 

Kontakt...

publicerat i Allmänt, Livet som pågår...;
 

 
Igår då jag kom hem låg en kallelse i brevlådan. Under förra veckan skrev jag ett mail till min hälsocentral gällande kuratorskontakt och nu har jag fått en tid på måndag. Jätteskönt och tokläskigt. Jag jobbar själv med liknande uppdrag, är socionom och möter personer som går igenom svåra saker varje dag. Men det känns ändå svårt att sitta på den andra stolen.
 
Lite rädd är jag nog också för att börja riva i detta. Det känns som ett sånt där litet sår ni vet, ett sånt som man klöser och petar lite i hela tiden. Det gör lite ont hela tiden och läker aldrig helt... Att nu gå in med skalpellen och börja riva upp såret helt och hållet känns tokjobbigt även om det är välbehövligt. Tänker dock att jag går dit och ser vad som händer, det kan ju inte att skada i alla fall.
 
Den här gången går jag själv. I övrigt har vi verkligen försökt göra denna resa tillsammans och min man har varit med mig vid alla undersökningar och möten. Känner dock att det kan vara skönt att få rannsaka bara mig och inte oss denna gång. Hur har ni andra gjort om ni haft kontakt med kurator/psykolog? Har ni gått tillsammans eller var och en för sig? Eller kanske både och?