Igår då jag kom hem låg en kallelse i brevlådan. Under förra veckan skrev jag ett mail till min hälsocentral gällande kuratorskontakt och nu har jag fått en tid på måndag. Jätteskönt och tokläskigt. Jag jobbar själv med liknande uppdrag, är socionom och möter personer som går igenom svåra saker varje dag. Men det känns ändå svårt att sitta på den andra stolen.
Lite rädd är jag nog också för att börja riva i detta. Det känns som ett sånt där litet sår ni vet, ett sånt som man klöser och petar lite i hela tiden. Det gör lite ont hela tiden och läker aldrig helt... Att nu gå in med skalpellen och börja riva upp såret helt och hållet känns tokjobbigt även om det är välbehövligt. Tänker dock att jag går dit och ser vad som händer, det kan ju inte att skada i alla fall.
Den här gången går jag själv. I övrigt har vi verkligen försökt göra denna resa tillsammans och min man har varit med mig vid alla undersökningar och möten. Känner dock att det kan vara skönt att få rannsaka bara mig och inte oss denna gång. Hur har ni andra gjort om ni haft kontakt med kurator/psykolog? Har ni gått tillsammans eller var och en för sig? Eller kanske både och?