Ser att det börjar vara några läsare som hittat hit. Kul! Gissar att ni främst är andra som reser mot samma mål som vi? Jag undrar hur ni resonerat kring att söka professionellt stöd under er väntan/längtan/behandling. OM ni har sökt stöd, har det varit på hälsocentralen, kvinnokliniken, IVF-kliniken eller någon annanstans? Och har ni gått tillsammans med er partner eller på egen hand?
Jag är själv socionom och tror ju på att det kan vara väldigt läkande att få prata med någon. Känner också att jag och min man är lika nervösa och stressade båda två. Så vissa dagar är det tungt att stötta. Samtidigt vet jag ju orsaken till att jag känner som jag känner och jag vet ju också i teorin att jag ska tillåta mig själv att känna allt. Så frågan är om det skulle hjälpa att släppa in någon? Att berätta om detta för en främmande människa?
Jag har världens finaste familj och goa vänner som försöker stötta, men jag tycker att det är svårt att prata med dem ibland. De har ju också känslor investerade i detta. Jag blir också lite trött på att hela tiden få höra "jag tror på ett mirakel", "det kommer att gå denna gång, jag känner det på mig", "ni förtjänar verkligen detta, det kommer att lösa sig", "försök bara att inte stressa och tänka på det för mycket, så kommer det att ordna sig" osv. Det får mig att känna att jag behöver visa mig stark och positiv, trots att jag känner mig som en blöt pöl vissa dagar...
Vad har ni för erfarenheter av stöd?
Hej! Jag och min sambo var och pratade med en psykolog i veckan på Ivf avdelningen vi går på. Har bakom mig en behandling, 3 återföringar, 2 graviditeter, 2 missed abortion. Har påbörjat min andra behandling som tyvärr endast gav ett bra ägg (vill tillägga att att jag gör PGD) och idag är ruvardag 7. Kände att jag behövde prata med nån denna omgången då man inte är lika positiv. Hon utförde inga mirakel men det var skönt att ventilera ens bitterhet med nån :)