Omtag...

publicerat i IVF;
 

Mensen kom i morse. Så vi ställer in på att det blir ett fjärde försök i november. Idag har jag svårt att se slutet på den här cirkusen och känner mig mest bitter. Fast egentligen är det kanske ångest det handlar om. Ångest över att veta att vi ska igenom detta igen, att vi inte kommer att ha kontroll heller nästa gång och ångest över att se alla andra komma framåt i sina liv medan vi bara väntar på att vårt ska starta. Känns verkligen som att vi är pausade, även om vi försöker "passa på" att göra en massa saker utan barn - blir det ingen riktig glädje i det ändå...
 
 
Så nu får vi försöka lägga fullt fokus på göra något helt annat i veckan. Kanske ta tag i träningen igen? Känner mig alltid så osugen och osäker på hur mycket jag kan, borde, ska träna under behandling, så det brukar inte bli av alls, bortsett från promenader. Så det får kanske bli fokus på det ett tag. 
 
Kanske dag att försöka få tag på någon form av extern stöd också, kanske en kurator...
 
 
5 kommentarer

Taggar: IVF, IVF, IVF-behandling, barnlöshet, ofrivillig barnlöshet, IVF-behandling, hopp och förtvivlan;

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Susse:

Beklagar :(
Känner så igen mig när du skriver om livet på paus. Jag brukar känna det som att vi är med i ett sällskapsspel. Alla runtomkring kommer längre fram i spelet medan vi har fastnat på ett av de första stegen i spelet. Känns som att man inte kommer vi vidare i livet.
Kram

Svar: Tack Susse!
Precis så är det, bra beskrivet! Det är så frustrerande att se att vissa av kompisarnas barn börjar närma sig skolåldern medan vi fortfarande är kvar på ruta ett. Kram kram
Johanna

2:a kommentar, skriven , av Linnea:

Hej.
Min mens kom med i morse. Igår sa jag till min man att "bara inte mensen kommer imorgon". Vi är i Kina och kommer till Sverige på söndag. Så vi skulle börja med sprutorna då. Nu blir det inte så. Inte nog med att allt sexande var för jäves. Nu kan vi inte ens börja med behandlingen denna månaden. Sånt mörker. Har ingen energi kvar liksom. funderar med på en kurator men orkar inte vara ifrån jobbet mer än vad jag måste..
Inte meningen att gnälla utan peppa men du är inte ensam. Idag får vara en kass dag. Pepp till dig!<3

Svar: Hej Linnea, vad tråkigt att ni inte får komma igång, förstår frustrationen! När jag ringde kliniken efter sommaren sa de först att vi inte skulle få plats i september utan att vi skulle behöva vänta till i oktober. Men efter att jag börjat storgråta att frustration lyckades de klämma in oss i alla fall. Man vill ju verkligen sätta igång då man är inställd på det, är så mycket mentalt i allt detta!
Gnäll på du, är så skönt att inte vara den enda som känner sig bitter och frustrerad! :) Jag tror ju på att det kan vara värt att smita ifrån jobbet för att ta emot stöd. Annars tror jag risken finns att jag inte orkar gå till jobbet alls vissa dagar. Brukar aldrig missa en arbetsdag men igår var det nära att jag bara kastade in handduken och gick hem. Det är dock så tungt att dra igång det projektet också liksom - att ringa, försöka få boka tid, förklara osv. Kanske nästa vecka...

Massor av peppkramar till er!!!
Johanna

3:e kommentar, skriven , av Linnea:

Håller med Susse! Så känns det verkligen, tror man blir mer stressad av omgivningen än vad man tror.. Och egentligen spelar väl inte 4 veckor hit eller dit nån roll men när man ställt in sig på att "nu kör vi!" så blir det som att världen rasar. O då har vi inte ens börjat med det värsta än. Orkar inte ens tänka på att få mens efter behandlingarna. Just nu vill jag bara börja så jag vet hur det är.
Var i Sverige är ni? Jag bor i Göteborg så för mig är det Sahlgrenska..
KRAMAR!!<3

Svar: Ja jag tror att det är viktigt att få ta steg för steg och bearbeta det steg man tagit sig igenom bit för bit. Det blir lätt överväldigande annars. Första steget, att få starta, är ju såklart också något man verkligen laddar för! Sen ska man ju komma ihåg att själva behandlingen ser olika ut för olika individer - både i hur den genomförs men också hur påverkad man blir av hormoner mm. Jag har en kollega som genomgått flera IVF och upplevde sig relativt opåverkad och normal under behandlingarna - medan jag varit jättetrött ibland och känt mig pigg ibland. För mig var t.ex. gång tre den lättaste fysiskt sett, vilket var lite oväntat. Så man ska inte lyssna för mycket på alla skräckhistorier! :)
Jag finns Västerbotten och hör till Umeå Universitetssjukhus. KRAM KRAM
Johanna

4:e kommentar, skriven , av Nina:

Hej!
Känner till exakt den känslan som du beskriver.
Är oxå inne i ekorrhjulet och springer till förbannelse utan resultat.
Nu väntar jag dock på att mitt tredje försök ska börja i slutet på oktober.
Vi andra försöket så blev det inget återförande då dom bara fick ut ett ägg som inte blev befruktat.
Hoppas att bara på att det löser sig för oss alla riktigt snart.
Jag förstår vad du menar med att känna sig bitter.
Självklart missunnar jag inte andra som är gravida eller fått barn för innerst inne är jag glad för dom.
Men det finns trots allt en bittertant i mig som säger: Varför får dom fler barn som redan har? Varför kan inte jag bli gravid istället?
Usch vad gnällig jag låter nu och det var inte meningen.
Men bitterheten har börjat ta över 😐

Svar: Jag förstår precis vad du menar. Missunnar inte alls de två av mina vänner som är gravida sina bebisar, är jätteglad för deras skull. Samtidigt hugger det ju lite i hjärtat då det läggs upp ultraljudsbilder, planeras namn, byggs om hemma och köps barnvagnar. Vi är i stort sett de enda i vänskapskretsen som inte har barn ännu, så det är inte lätt att bli strålande glad åt alla tvåor och treor, då vi inte ens får ett första. Helt klart lätt att bli bitter! Och då är det väl skönt att få uttrycka det någonstans där fler känner samma bitterhet! :) Kramar <3
Johanna

5:e kommentar, skriven , av Linnea:

Vet inte om min kommentar kom fram men håller med, egentligen är det nog värt att ta en kurator. Jag har släppt in vänner o familj mer o mer nu med för det blir så mkt lättare när dem vet. Så man slipper frågan om varför man inte dricker lika mkt vin eller kan sova över flera nätter (vid ägglosning). Däremot har jag sagt att jag inte vill prat om det. Men nu kan jag iaf säga "det är lite jobbigt just nu" och då vet dem.
På Sahlgrenska nämnde dem en kurator men har inte bokat än. Tror vi gör det efter jul om det är oförändrat läge..
Hoppas hoppas på en vändning för er!
<3

Svar: Ja jag tror också att det skulle vara stor skillnad på en kuratorskontakt och samtal med familjemedlemmarna. Min familj vet läget och får lite info med jämna mellanrum. Upplever dock att det är jobbigt att informera dem då det inte går bra, eftersom de någonstans också är känslomässigt berörda. Min mamma är ju t.ex. också orolig för min hälsa och hur jag mår, vilket ibland gör att jag känner att jag måste försöka visa mig stark inför henne.
Låter klokt! Har ringt hälsocentralen och väntar på att de ska ringa upp. Har dock hört ett rykte om att kuratorn är sjukskriven, så jag vet inte riktigt hur möjligheterna ser ut just nu. Hoppas om inte annat att läkaren kan skriva en remiss till kvinnoklinikens eller IVF-klinikens kurator.

Kram <3
Johanna

Kommentera inlägget här :