Mensen kom i morse. Så vi ställer in på att det blir ett fjärde försök i november. Idag har jag svårt att se slutet på den här cirkusen och känner mig mest bitter. Fast egentligen är det kanske ångest det handlar om. Ångest över att veta att vi ska igenom detta igen, att vi inte kommer att ha kontroll heller nästa gång och ångest över att se alla andra komma framåt i sina liv medan vi bara väntar på att vårt ska starta. Känns verkligen som att vi är pausade, även om vi försöker "passa på" att göra en massa saker utan barn - blir det ingen riktig glädje i det ändå...
Så nu får vi försöka lägga fullt fokus på göra något helt annat i veckan. Kanske ta tag i träningen igen? Känner mig alltid så osugen och osäker på hur mycket jag kan, borde, ska träna under behandling, så det brukar inte bli av alls, bortsett från promenader. Så det får kanske bli fokus på det ett tag.
Kanske dag att försöka få tag på någon form av extern stöd också, kanske en kurator...